Nästan alla kyrkosamfund är numera eniga om att det inte är rätt att segregera människor på grund av hudfärg. Kön är däremot fortfarande i många kyrkor en grund för att välja människor t.ex. till prästämbetet. Segregeringen motiveras med Bibeln och kyrkans tradition.
Finlands kyrka väljer inte vilka som kallas till prästämbetet beroende på kön. Kyrkans anser att det är i enlighet med Guds vilja att också kvinnor verkar som präster, och därför har kyrkan officiellt öppnat prästämbetet för kvinnor på 1980-talet. De kvinnliga prästerna har fått samma rättigheter, plikter och uppgifter som de manliga prästerna.
Ändå finns det i Finlands kyrka fortfarande sådana som anser att prästämbetet är avsett endast för män. De radikalaste av dem erkänner inte de av biskoparna vigda kvinnorna som präster och inte heller de sakrament som förrättas av kvinnor. De radikalaste vägrar också att dela nattvardsgemenskap både med kvinnliga präster och med de biskopar som har vigt dem. Kyrkans ämbete och sakrament har därigenom blivit en faktor som skiljer vägrarna från kyrkans gemenskap.
Man har i över tjugo år försökt hålla de "traditionellt troende" som mer eller mindre har separerat sig från kyrkans liv med i församlingarna genom att försöka ordna det så, att de inte måste delta i sammankomster där en kvinnlig präst utövar sitt ämbete. Det har varit ett medmänskligt men konstlat försök att upprätthålla en gemenskap som i verkligheten har brutits.
Arbetstursarrangemang och väjningsförfaranden har inte lett till den önskade enheten i församlingarna men de har förnekat kvinnornas prästämbete. De kvinnliga prästerna bör ha rätt att inte väja då en "traditionellt troende" kollega har arbetstur, men också rätt att inte bli undanväjda och därmed förbisedda som präst och människa.
Det är bra att man i den moderna jämställdhets- och arbetslagstiftningen fäster uppmärksamhet också vid olika indirekta former av diskriminering. Kyrkan bör öka sina ansträngningar för att också dolda förfaranden och verksamhetskulturer som diskriminerar kvinnor erkänns och avskaffas. Kyrkan kan inte heller i detta avseende ge avkall på nästankärleken och rättvisan.
Kyrkan kan försonas först då de "traditionellt troende" återgår till ämbets- och nattvardsgemenskapen med kyrkan. De kan anse att kyrkans beslut att öppna prästämbetet för kvinnor var felaktigt, men de måste anpassa sig till att både kvinnor och män numera som präster förkunnar Guds ord och förrättar sakramenten. De flesta som förhållit sig negativt till att prästämbetet öppnats för kvinnor har med åren börjat samarbete också med kvinnliga präster.

