Heidi Wirilander, textilkonservator YH, inventerare av kyrkliga föremål

Jag har ibland hört sägas att man måste göra sig av med det gamla, eftersom det hindrar förnyelse och gör samfundet reaktionärt. Jag för min del tänker att en människa eller ett samfund som vänder ryggen åt sin forntid och försöker förstöra det förgångna inte kan vara en kreativ aktör som beaktar orsakssammanhangen.

Lokalförsamlingarna i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland äger en viktig och oersättligt värdefull del av vårt nationella kulturarv. Församlingarna bär också självständigt ansvar för att deras värdefulla lösöre bevaras och vårdas som sig bör. Omsorgen och ansvaret för vår kyrkliga nationalegendoms framtid gäller inte bara kyrkan utan det berör alla finländare.

Ur kyrkans synvinkel är de föremål som behövs i gudstjänsterna planerade och gjorda för att brukas. De liturgiska föremål som är hundratals år gamla utgör emellertid ett problem för församlingarna. I princip är inte heller gamla kyrkliga föremål museiföremål utan de har fortfarande sitt sakrala användningssyfte med anknytning till den kyrkliga verksamheten.

Församlingarnas kulturhistoriskt värdefulla föremålsbestånd lider sorgligt ofta av bristfälliga eller alltför trånga förvaringsutrymmen. Lösöret får inte heller alltid de konserveringsåtgärder de skulle behöva utan används i församlingarna också fast de är skadade. Man har t.ex. i lokalförsamlingar i brist på utrymme kunnat samla gamla kyrkliga föremål i församlingens lagerrum, i klockstapeln eller på vinden i kyrkan, där smuts och de kraftiga klimatförändringarna under de olika årstiderna snabbt ger föremålen synbara och ofta oreparabla skador.

Kyrkans kulturarv är ett materiellt arv som har uppstått genom medverkan av oss människor som har levt och lever i kyrkans gemenskap. Det materiella kyrkliga kulturarvet kan vara antingen löst (t.ex. böcker, nattvardskärl, altartavlor och kyrkotextilier) eller fast (t.ex. kyrkor och kapell, prästgårdar och byggnader som omger dem). Vi alla finländare och medlemmar i den evangelisk-lutherska kyrkan kan bidra till att bevara detta arv.

Man har genom lagstiftning försökt se till att det kyrkliga liksom det övriga nationella kulturarvet bevaras för kommande generationer. Museiverket och dess föregångare Arkeologiska kommissionen har ända sedan de inrättades spelat en viktig roll då det gäller att inventera det kyrkliga kulturarvet och ge församlingarna handledning i skötseln av deras kulturhistoriskt värdefulla föremålsbestånd. För att kunna bevara kyrkans värdefulla kulturegendom i vår tid borde församlingarna emellertid få mera kunskap och yrkesmässig färdighet både bland anställda och förtroendevalda.

Det kyrkliga kulturarvets värde kan definieras ur många olika synvinklar. Den kyrkliga lösa eller fasta kulturegendomen kan ha t.ex. ekonomiskt, kulturhistoriskt, konstnärligt, andligt eller socialt värde. Dessutom har nästan alla kyrkliga föremål vanligen också ett bruksvärde för den församling som äger dem.

Alla har ansvar för kulturarvet

Enligt 20 § i Finlands Grundlag har alla ansvar för bland annat kulturarvet. Den kyrkliga kulturegendomen är en del av vårt nationella arv. Då man på ett ansvarigt sätt vill bevara kulturarvet är det viktigt att också bevara kulturarvets kulturhistoriska värden och ursprung.

Att bevarandet av kulturarvet hör till finländarnas grundläggande rättigheter och skyldigheter framgår bl.a. av att det strider mot kulturegendomens grundlagsenligt skydd att förstöra kulturarvet och dess olika skikt. En kyrka i förnyelse bör förbinda sig att bära ansvar för vår kyrkliga kulturegendom och bevara den kyrkliga materiella kulturen i vårt land för kommande generationer. Ett samfund som inte känner det särpräglade i sin historia och sin kultur är som ett träd utan rötter som dör stående.

Bild: Heidi Wirilander